Not in Kansas anymore...

Kansas lunkar på utan att ge ut något nyskrivet material. Steve Walsh släpper soloskivor och resten ger ut nytt under namnet Native Window. Skärp er, gubbar!

För att citera Linda Bengtzing; Hur svårt kan det va? Kansas har inga planer på att packa ihop, de fortsätter turnera oförtrutet i USA och ibland kommer de till och med över till Europa. Samtidigt är det nio år sedan bandet släppte nyskrivet material. Anledningen sägs vara att de huvudsakliga låtskrivarna Kerry Livgren (som inte officiellt är med i bandet eller har turnerat med dem sedan en kort vända i början av nittiotalet) och Steve Walsh båda vägrar skriva Kansaslåtar. Fast ingen av dem har problem med att skriva låtar till egna soloplattor. Och Steve Walsh har inga problem med att turnera runt med bandet och spela de gamla klassikerna. Knappast progressivt eller angeläget kan tyckas. Och de andra nuvarande medlemmarna är så sugna på att spela nytt material att de startat ett sidoprojekt utan Walsh kallat Native Window. Projektet låter VÄLDIGT mycket Kansas, särskilt som basisten Billy Greer alltid har låtit till förvillelse lik Steve Walsh röstmässigt, om än lite mesigare.

Jag fattar ingenting! Varför kan inte Native Window be Walsh sjunga på deras låtar och kalla det Kansas? Och varför kan inte Steve Walsh skriva låtar för Kansas om han nu ändå inte vill sluta i bandet? Vad har man att förlora????

I brist på nytt relevant material kan man ju faktiskt njuta av bandets imponerande skivkatalog som jag i kronologisk ordning går igenom här. Håll till godo!


Kansas (1974)
Kansas debutalbum lider av en hel del barnsjukdomar i form av undermålig produktion och ofärdiga kompositioner men spelandet och viljan är det inget fel på. Bandets egna stil har ännu inte utkristalliserats och man kan i många av låtarna höra klara likheter med King Crimson, Gentle Giant och ELP. Låtar som sticker ut är öppningsspåret ”Can I Tell You” med sina Kansastypiska taktbyten och de karaktäristiska fiolslingorna, och balladen ”Lonely Wind”. Även livefavoriten ”Journey From Mariabronn” håller än att lyssna på.


Song For America (1975)
Uppföljaren Song for America innehåller endast sex låtar, varav tre av dem är över åtta minuter långa. Det märks att bandet har hittat sin stil mer och samtliga låtar på albumet håller hög klass. ”Down the Road” och ”Lonely Street” är skitiga rockare. ”Lamplight Symphony” är ett pompöst progressivt mästerverk om en ensam gammal man som saknar sin fru. Text och musik samarbetar perfekt och får den mest nitbeklädde metallskalle att fälla en stilla tår. ”The Devil Game” är en snabb rocklåt med alla klassiska Kansasattribut i form av galna taktbyten och en violinist upptippad på bolivianskt partypulver. Produktionen har även förbättrats i och med att Jeff Glixman kommit in och skött rattarna.



Masque (1975)
Endast åtta månader efter Song For America dök Kansas tredje album upp. Masque är mer kommersiell än sin föregångare. Nästan samtliga låtar är fantastiska och några kompositioner sticker ut ännu mer. ”Icarus- Borne on Wings of Steel” och ”Mysteries & Mayhem” har varit ständiga livefavoriter under åren. ”Child of Innocense” är så nära Heavy Metal Kansas någonsin lär komma, och det avslutande niominutersopuset ”The Pinnacle” är ännu ett progmästerverk av Kerry Livgren.



Leftoverture (1976)
Inför Kansas fjärde album befann sig bandet i lite av en Vinna eller försvinna-situation. Om inte detta album hade sålt ordentligt är det frågan om skivbolaget hade fortsatt att stödja dem. Som tur var för oss alla skrev Kerry Livgren en liten trudelutt vid namn ”Carry on Wayward Son” som räddade situationen och gav Kansas deras stora genombrott. Låten är idag deras allra mest kända komposition och tack vare den har albumet sålt över 4 miljoner ex. Resten av materialet på albumet går inte heller av för hackor. Livgren var under denna period i kreativ högform. Han skrev fem låtar själv och de resterande tre tillsammans med Steve Walsh. ”The Wall”, ”Miracles Out of Nowhere” och ”Questions of My Childhood” är riktiga klassiker, men den avslutande ”Magnum Opus” känns bitvis lite ojämn.




Point of Know Return (1977)
Att följa upp en storsäljare som Leftoverture med ännu ett multimiljonalbum, är bara i sig en bedrift. Point of Know Return är Kansas bästa och mest genomarbetade album. Varken tidigare eller senare har Steve Walsh och Kerry Livgren samarbetat så bra i låtskrivandet som på detta album som knappt innehåller ett enda svagt spår. Titelspåret, ”Paradox”, ”Portrait (He Knew)”, ”Closet Chronicles” och ”Nobody’s Home” är bland det bästa som gruppen har presterat och den smäktande dystra balladen ”Dust in the Wind” är något av deras signaturmelodi. ”The Spider” är ett klurigt instrumentalt nummer som byter takt oftare än man hinner blinka och ”Hopelessly Human” är en lagom pompös avslutning på ett närmast perfekt album.



Monolith (1979)
När Monolith släpptes var Kansas på sin kommersiella topp. Efter två multimiljonsäljare rörde man sig bland de stora fiskarna. Tyvärr lyckades de inte upprepa succén från de två tidigare albumen. Monolith kom varken konstnärligt eller försäljningsmässigt i närheten av sina föregångare. Det är inte det att skivan är dålig, det är mer att den inte är tillräckligt bra. Öppningsspåret ”On the Other Side” lovar gott (lyssna efter Steves höga ton i slutet av låten). ”A Glimpse of Home” och den skitiga ”Stay out of Trouble” är habila hantverk, men resten av materialet är för att vara Kansas relativt svagt.



Audio Visions (1980)
I samband med inspelningen av Audio Visions höll både Livgren och Walsh på med egna soloskivor, vilket kan ha gjort att deras fokus inte låg tillräckligt mycket på detta album. Trots detta är det här en bra skiva. Både Livgren och Hope hade blivit aktivt troende kristna och Livgrens texter gör inget för att dölja detta. Låtar som verkligen sticker ut är öppningsspåret ”Relentless”, ”Don’t Open Your Eyes” och den lilla ösiga symfonin ”No One Together”. Audio Visions blev också slutet på en era. Efter sju år med samma originalsättning bröts nu sviten i och med att Steve Walsh hoppade av bandet 1981.



Vinyl Confessions (1982)
Kansas nye sångare, den tjugotvåårige John Elefante, hade ingen lätt uppgift att ta över efter Steve Walsh. Även om Elefante var en mycket duktig sångare och keyboardist så saknade han Walshs pondus och scennärvaro. De flesta låtarna på albumet var redan färdigskrivna av Livgren, men Elefante hade med sig ett par egna poppärlor. Skivan är absolut inget lågvattenmärke. Här finns ett antal bra låtar, främst Top 40 singeln ”Play the Game Tonight”, balladen ”Chasing Shadows” och den avslutande rökaren ”Crossfire”, men utan Steve Walsh närvaro och attityd försvann Kansas farlighet. Skivan är för snäll helt enkelt.



Drastic Measures (1983)
Det coola omslaget tiil trots är detta utan tvekan Kansas sämsta album. I och med att även Robbie Steinhardt hade försvunnit saknades nu inte bara de två klassiska rösterna utan även den karaktäristiska fiolen. åttiotalssyntharna tog över och Livgren verkade ha tappat intresset helt. Singeln ”Fight Fire With Fire” har hitkänsla och den avslutande ”Incident on a Bridge” påminner om forna progdagar. Även ”Don’t Take Your Love Away” får godkänt. I övrigt är det långt mellan glädjestunderna. Efter detta album packade Livgren ihop bandet och gick vidare till den kristna skivmarknaden tillsammans med Hope.Efter dryga tio år och lika många album var Kansas saga slut…..trodde vi ja.



Power (1986)
Efter ett uppehåll på tre år var Kansas tillbaka, och mycket var förändrat. Steve Walsh var åter i bandet och hade med sig sin basist från sitt tidigare band Streets. Ehart och Williams fanns kvar från det gamla gardet men ny i Kansas var gitarrvirtuosen Steve Morse (Dixie Dregs). Resultatet var magnifikt. Det låter inte mycket klassisk Kansas om Power men en bättre AOR/hårdrocksplatta är svårt att hitta. Alla låtar på Power är bra (med ”Silhouettes in Disguise”, ”We’re Not Alone Anymore”, ”Tomb 19” och snyftaren ”Can’t Cry Anymore” som klara favoriter) och Steve Morses glittrande gitarrspel tillför en ny dimension. Skivan innehåller Kansas senaste (och antagligen sista) Top 20-singel ”All I Wanted”. Denna platta är ett mästerverk!



In The Spirit of Things (1988)
Uppföljaren till Power är ett ambitiöst projekt i form av en temaplatta om en liten stad i Kansas som dränktes i en översvämning 1951. Rent musikaliskt är In the Spirit of Things mycket mer bombastisk och känslosam än sin föregångare. Storproducenten Bob Ezrin (Kiss, Alice Cooper, Pink Floyd) har skapat en stor och mäktig ljudbild. ”Ghosts”, ”Rainmaker”, ”The Preacher” och ”House of Fire” är mycket bra och avslutande ”Bells of St. James” är mästerlig. Något anmärkningsvärt är att Steve Morse är förhållandevis tillbakadragen i sitt gitarrfilande. Tyvärr gjorde förändringar på skivbolaget att Kansas droppades och skivan fick varken marknadsföring eller distribution och dog en snabb och oförtjänt död.




Freaks of Nature (1995)
Som från ingenstans dök detta album upp. Medlemsmatrikeln var helt omkastad jämfört med tidgare. Borta var Steve Morse och en violinist (i skepnad av David Ragsdale) hade tagit plats i bandet igen. Fans jublade över ett nytt klassiskt Kansasalbum. Tyvärr blev vi bitvis besvikna. Freaks of Nature är ett hyfsat hantverk men saknar tillräckligt bra låtar. Oftast låter det som någon har sagt: ”Kom igen grabbar, Vi lägger in ett taktbyte här, och fila hårt på fiolen, Dave, vi måste ju låta som Kansas om vi nu är Kansas!”
Titelspåret, ”I Can Fly” och ”Cold Grey Morning” håller dock hög klass och det känns som killarna är på rätt väg. Tyvärr har många års snortande och festande förändrat Steve Walshs röst. Han kom aldrig att låta densamme efter detta.





Always Never the Same (1998)
Många hårdrocksband har med skiftande framgång samarbetat med symfoniorkestrar. Deep Purple och Yes har gjort det bra, Metallica och Scorpions mindre så. Kansas musik är som klippt och skuren för den här sortens samarbete och Always Never the Same är en riktig triumf. Dessutom är Robbie Steinhardt tillbaka i och med denna skiva. Kansaskillarna och The London Symphony Orchestra river av ett antal klassiska Kansasnummer, en Beatlescover och tre nyskrivna låtar med både känsla och stil. Detta är ett måste för alla fans.



Somewhere to Elsewhere (2001)
Ännu en överraskning. För första gången sedan Audio Visions 1980 är alla originalmedlemmarna (inklusive Hope och Livgren) samlade på samma album. Kerry Livgren har skrivit allt material på plattan och det är riktigt klassiska Kansasmelodier han har knåpat ihop. Samtliga låtar är av högsta klass (framför allt ”Icarus II”, ”Byzantium” och ”Not man Big”) och den enda kritik man skulle kunna lägga fram är att skivan inte är tillräckligt nydanande eller annorlunda. Detta är dock klassisk Kansas. Kanske det sista vi får höra i form av nytt material från bandet.