2009 års bästa rockskivor

Här kommer den, listan.
Det var inte lätt med så mycket god musik i år att välja bland. Ett tag tänkte jag ha en 20 i topp men insåg att då skulle jag aldrig bli klar. Jag funderade även på att inte rangordna skivorna utan lämna alla på första plats men det skulle bara vara fegt. På det här sättet kan ni ju kommentera och såga mina val istället. jag vill bara återigen påpeka att 2009 var ett synnerligen gott år i musikväg med både debutanter och comebacker från gamla fina uvar. Det är kul att ha öron.

Ok... Here we go....


1. Dave Matthews band
Big Whiskey and the Groogrux King

Ur sorgen efter saxofonisten LeRoi Moore kom DMB’s bästa skiva sedan 1996. Aningens hårdare än tidigare skivor och mer hophållen plockar Big Whiskey and the Groogrux King hem priset som årets platta alla kategorier. Nu återstår bara att studioalstrets storhet överträffas av liveframträdandet på fryshuset i februari. Shake me like a Monkey!




2. Big Big Train
The Underfall Yard
Den sprintade in i sista minuten, den 15 december men lyckades ändå knipa en plats bland de absolut bästa skivorna under året. Med ny sångare och gästspel av progrockalumnis som Nick D’Virgilio, Dave Gregory, Jem Godfrey och Francis Dunnery har gentlemännen i BBT skapat ett melankoliskt praktverk på sitt sjätte album The Underfall Yard. Visst bidrar mellotroner och allehanda trä-och bleckblåsinstrument till att man tydligt hör klassiska proginfluenser från tidiga Genesis och Yes, men BBT använder sig av en modern ljudbild och skådar lika mycket framåt som bakåt i texter och musik. Helhetsintrycket blir extremt sofistikerat och brittiskt och lämnar trots texter om viktorianska tider inte en enda kolpartikel att smutsa ner känslorna eller tweedkostymen. Ingen direkt ögonbrynshöjare utan mer frambringare av varma bubblande känslor som de man får när man dricker en kopp varm Earl Grey och goda nybakade scones. Anyone for Tennis?


3. Kevin Gilbert
Nuts och Bolts
Dessa tvillingskivor har dissekerats noggrant på annan plats i denna blogg (nämligen här), och de kommer med på listan på nåder eftersom musiken på skivorna inte är ny. Men för de flesta av oss är det första gången vi hör dessa låtar och den kulturgärningen i sig är värd ett polarpris.



4. Cheap Trick
The Latest
Bandet som aldrig upphör att förvåna eller överaska har haft ett bra 00-tal och avslutade på topp med sitt bästa album på år och dagar. Melodiöst, hetsigt, snorfett och vackert med charmiga bakåtblickar i historien som ”Sick Man of Europe” (annat namn på digerdöden men också vad bandet hette innan man bytte till Cheap Trick), Sladecovern ”When the Lights Are Out” och ”Miss Tomorrow”. Ja här är svårt att hitta en dålig stund, och det är vi ändå inte bortskämda med när det gäller ett gäng strulpellar som Rick Nielsen och company.



5. IQ
Frequency
Också en glad överaskning. Med viktige grundmedlemmen och keyboardisten Martin Orford borta ur bilden undrade man om IQ skulle kunna åstadkomma något av värde. Och så går de och gör en av sina bättre skivor hittills! Koncisa melodiösa kompositioner som inte nudlar ut i evigheten är uppenbarligen bandets rätta medicin.



6. Porcupine Tree
The Incident
Bandet som startade som ett skämt är nu allvarligare än någonsin. Men inte pretentiösa. Här finns upptäckter att göra vid varje genomlyssning och ”Time Flies” är kanske de bästa 11 minuter som givits ut på skiva under 2009.




7. Them Crooked Vultures
Them Crooked Vultures
Ännu en sen deltagare som tar plats på listan. Kanske inte för den totala brilliansen i materialet som för den uppenbara spelglädjen som smittar av sig när man lyssnar. Här har vi gubbar som haft roligt i studion. Och om man inte visste det förut så framgår det på denna skiva med all önskvärd tydlighet hur mycket John Paul Jones betydde för Zeppelins sound.


8. Ian Hunter
Man Overboard
Hunter är som en flaska Bowmore. Han blir godare för varje år som går. Årets skiva är till och med bättre än comebackskivan Shrunken Heads som kom för bara något år sedan. Man Overboard har ett slags maritimt tema och ska helst avnjutas i en sittning, precis som en Bowmore. Ladda upp för en blöt kväll.





9. The Wildhearts
Chutzpah!
Jag har alltid gillat Wildhearts mer för deras inställning och uppenbara kärlek till all sorts musik än för vad de egentligen har skapat på skivorna. Deras fäbless för rocklivsstilen och oförmåga att kunna sovra bland materialet (allt verkar ha gått igenom under devisen Good enough for rock’n roll) har gjort tidigare alster minst sagt spretiga. På nya Chutzpah har de äntligen fått ordning på torpet. Utan att för den skull ha tappat i ös eller fjong.



10. Muse
The Resistance
Sådan här övermaga och oemotståndlig musik bara måste premieras. Muse får dras med Queenreferenserna ett tag till, åtminstone om man envisas med de där körerna, men bandet kan nog snart kliva ut ur Freddie Mercurys skugga inom snar framtid. Proppmätt symfonirock att bli glad av.

Bubblare:
Alice in Chains: Black Gives Way to Blue
Bigelf: Cheat the Gallows
Steven Wilson: Insurgentes
Transatlantic: The Whirlwind
Ian Gillan: One eye to Morocco
Gino Vannelli: A Good Thing